Kamera i nutid/dåtid

Familjen L-J-F har införskaffat en ny kamera. En kompakt digitalkamera, inget fancy utan en liten smidig historia.
Insåg dock när vi satt och klickade oss fram bland de olika valen att det har inte riktigt alltid varit så smidigt med fotohantering. Jag sålde jultidningar när jag var liten och jag minns ett år så lyckades jag komma upp i nästan den högsta nivån och fick välja en kamera. Lycka!!!

När den kom så var den svart och lite blänkande med ett fodral i skymaterial. En stor rund knapp på ovansidan som man lite segt tryckte ned och så togs bilden. Sedan snurrade och matade man fram filmen med en räfflad matare som klickade smidigt ett tag men när man matat fram nog mycket så hackade den till. Åh, jag var så lycklig! Jag kunde ta mina egna bilder och framkalla själv! L Y C K A!

När sedan filmen var full, så tog man ur den, ställde in den i kylskåpet av någon anledning? Jag förstod aldrig riktigt varför men alla vuxna gjorde det så då gjorde ju jag också det. För jag hade en egen kamera och en egen fotorulle.

När det sedan skulle framkallas så följde jag med mamma eller pappa in till Mora när de skulle handla. Gick in på en fotoaffär där jag lämnade in filmrullen och när den var klar så fick man hämta ut den, den låg då i ett vitt påsliknande kuvert som var placerat i bokstavsordning i en box vid kassan.

Hade man tur när man öppnade fotokuvertet så var 2 kort lyckade, resten halvsuddiga a´la DDR upplösning.

Ingen förhandsgranskning av bild i kameran.
Ingen raderingsfunktion. Fotad bild gällde.
Ingen digital hantering i fotobutiken. Ooops.. naej, jag vet inte vart rullen tog vägen.

Lite roligt är det allt att tänka tillbaka...